2012-01-18
00:31:06
Brytet kom.
En dag när jag borde sovit och försökt komma ikapp kroppen blev bara rostig och trasig. Det börjar ta på mig nu, att hosta upp lungorna, att ha huvudvärk, att känna mig smått febrig. För tusan, det har hållit på sedan julas. Ska det aldrig gå över?
Efter att ha jagat runt i stan, snurrat runt i bussar tills jag blev yr så gick jag ut med hunden till skogen. Den tunna dimman som svept in dagen hade fryst och skapat en isbana av allt som fanns under mina fötter. Grus och gräs och asfalt och jord var hårt och kallt och halt. Fötterna trevade efter fäste medan jag gick på den lilla stigen ut till den lilla plätten med gräs som är klippt, mitt i skogen.
Där någonstans brast all polityr som täckte frustration och trötthet och smärta och ledsenhet inuti mig. Blodet kokade i ådrorna och det enda jag kunde tänka på var att komma hem till värmen allt medan fötterna sparkade i luften och jag bara ville skrika rakt ut. Gråt som blev till hosta som blev till ännu ett bevis på att min kropp behöver ljus och värme och en natt utan hosta och ständiga uppvaknanden.
Nu ska jag sova. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Men ibland är det svårt att förstå sitt eget bästan.
Det går ingen nöd på mig, det är inte det. Jag börjar bara bli less på det. Sur. Tvär och hela tiden på randen av att gå och gömma mig längst in i garderoben och ligga där i mörkret och försöka komma i kapp sömnen och kanske finna någon sorts gott humör.
Vi är inte i form, varken jag eller Den Helande Maria. Men det löser sig. Jag vill bara ha en dag med en påse plockgodis, glass, coka-cola och vila. En enda dag med bara vila. Inga ärenden som måste göras, inga resor som måste uthärda. En dag i hemmet helt enkelt.
Nu ska jag lägga mig och sova bredvid kvinnan. Leta sömnens hugsvalelse. Drömma bort det onda i halsen och huvudet och de svavelosande tankarna. Nu måste det vända.
